Check out my new blog Vinyl Heaven!!!!
Jag har haft lite skrivartorka på sistone, men för att hålla min sida vid liv så vill jag dela med mig av en helt underbar låt jag snubblade över. Jag har svårt för att förklara vad exakt det är jag gillar med den. Kanske att den är väldigt märklig och samtidigt så rak. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Damon Albarns tecknade musikgrupp Gorillaz (som för övrigt inte släppt något de senaste fem åren) så jag blev väldigt positivt överraskad av detta beroendeframkallande mästerverk som plötsligt dök upp på youtube förra månaden från ingenstans. Ge den ett par lyssningar…
Gorillaz feat. Benjamin Clementine – Hallelujah Money
Coppersmith’s Barley Wine 2015
Bryggeri: Coppersmith’s (Sverige)
Stil: Barley Wine
Volym: 33 cl
Alkoholhalt: 9.8%
7/10
Jag skulle vilja påstå att Sverige har lyft sig ordentligt de senaste åren och visat sig vara ett land som kan göra riktigt bra öl av alla tänkbara slag och smaker. Västeråsbryggeriet Coppersmith’s är inget undantag. Deras Barley Wine är en stark historia som landar på nästan 10% vilket i och för sig inte är något anmärkningsvärt när det kommer till denna typ av öl. Den är fint balanserad med smaker av torkad frukt såsom fikon och russin som kommer fram väldigt väl. En utmärkt öl att mysa till framför brasan efter en kall långpromenad eller varför inte i en mörk källarbar. För mig var det en utmärkt start på helgen. Varmt rekommenderad!
The Zombies
Begin Here (1965)
Producent: Ken Jones
Decca LK 4679
9/10
1965 hade världen Beatlesfeber. Pratade man brittisk pop och rock så var det framför allt The Beatles och The Rolling Stones som fick stå i rampljuset. Det fanns förståss en uppsjö av band i deras kölvatten som tex Small Faces, Yardbirds och The Zombies. The Zombies släppte en uppsjö av förstklassiga popsinglar och två studioalbum mellan 1965-68 innan de försvann från radarn. De var en perfekt kombination av Beatles gullighet och Rolling Stones råhet och fick tillsammans med Small Faces säkert stå som mall för drösvis av mods när de skulle fixa sin stil. Vissa av medlemmarna fortsatte med sina karriärer på olika håll, men i mitten av sextiotalet tillverkade de magi som etsades ner på svarta runda vax.
Deras albumdebut Begin Here (i mono såklart!) består av 14 spår varav hälften är covers och hälften är skrivna av Rod Argent och Chris White. Den börjar med den malande bluesrockaren Road Runner. En utmärkt inledning som får lyssnaren att vakna till liv. Spår nummer två är den fantastiskt vackra Summertime som faktiskt var den första låt Zombies någonsin spelade in. I Can’t Make Up My Mind och The Way I Feel Inside är två typiska Zombieskreationer skrivna av Argent och White. Typisk Zombieskreation betyder för övrigt att de är värda sin vikt i guld. Albumets enda instrumentala spår Work ‘N’ Play fungerar mest som en transportsträcka till You’ve Really Got A Hold On Me som snarare lutar sig mer åt Smokey Robinsons original än Beatlesversionen. A-sidan avslutas på bästa sätt med deras majestätiska mastodonthit She’s Not There. B-sidan börjar även den med en bluesrockare, Sticks And Stones. Can’t Nobody Love You och I Don’t Want To Know kan om möjligt vara de enda småtråkiga låtarna men de funkar rätt bra ändå tack vare dess råa sound och deras röster. Woman är en av albumets absoluta höjdpunkter och låter som om det vore en rockig cover på en amerikansk blueslåt men är en av Argents egna alster. I Remember When I Loved Her är en fin lugn historia i samma anda som Beatles And I Love Her fast råare. What More Can I Do är en White-skriven dänga som bara gör dig så jävla glad och får dig att önska att du varit britt 1965 och kunde stuffa runt med alla galna mods. Skivan avslutas exemplariskt med I Got My Mojo Working.
Om du fortfarande är skeptisk så kan jag tillägga att jag är född 15år efter att den här plattan gavs ut så det finns ingen gubbig nostalgi inblandat i den här texten. Det här är bara jävligt bra popmusik!
Lake Street Dive
Mistakes
Nonesuch
Årets bästa låt kom från oväntat håll i år. Från Boston kommer souljazz-bandet Lake Street Dive som jag fram till i år helt hade missat. Från de första inledande sekunderna så drar Mistakes lyssnaren till sig med ett underbart fängslande blås. När sedan Rachael Price börjar sjunga ut sin själ så är jag såld. Det här är en tidlös soulkklassiker som trots ett litet popskimmer över sig bländar med sitt blåsarrangemanget, Rachaels röst och körharmonierna på ett sätt som ingen annan låt gjort i år. Låt er förtrollas!
Gott nytt år! Happy new year! Feliz año nuevo!
Här nedan har ni hela listan på youtube och spotify:
Badbadnotgood
IV
Innovative Leisure
Precis som Kamasi Washington gjorde förra året så har Badbadnotgood gjort i år och tagit jazzen från finrummen till gemene man. För oavsett om man redan är jazzfrälst eller inte så är det svårt att motstå Leland Whittys tenorsaxofon, Alex Sowinskis trumspel, Matty Tavares piano och Chester Hansens bas. Det är något magiskt med denna kanadensiska kvartett som är så musikaliska att de skulle kunna jamma loss med både Miles och Coltrane utan att en svettdroppe skulle strila nerför pannan. Det här är i och för sig inte en vanlig jazzgrupp. Ghostface Killah, Danny Brown, Doom och Kaytranada är bara några de har samarbetat med och det säger inte lite. IV är både den låt och det album som jag har återvänt mest till i år. Det finns så många bottnar i musiken och den fungerar att lyssna på i så många situationer. När du vill koppla bort allt, när du vill mysa, när du vill komma igång eller när du bara vill jazza loss. Har du inte upptäckt Badbadnotgood än så gör det nu!
Childish Gambino
Redbone
Glassnote
Den 21 April dog Prince Roger Nelson. I december återföds han som Childish Gambino. Ungefär så känns det att höra Childish Gambino i sin nya funkiga skrud som han tagit på sig på sitt senaste album “Awaken, My Love!”. Det bästa och mest självklara exemplet på det är låten Redbone. En funkig slowjam där han sjunger ut sin själ på ett så sexigt sätt som bara vissa kan. Det här är så jävla bra att det plötsligt blir lite lättare att hantera att Prince inte längre finns med oss.
DMA’s
Delete
Infectious Music
DMA’s levererar inte bara en utan två låtar på årets bästa-lista. Dessa britpop-influerade australiensare tog oss alla på sängen med sitt album Hills End. Delete är en gitarrbaserad ballad som Noel Gallagher, Ian Brown och Tim Burgess hade kunnat ge sin högra hand för. Låt oss bara hoppas att DMA’s fortsätter leverera i denna klass och inte blir något slentrianband i framtiden. Insha’Allah.
Machine Woman
I Can Mend Your Broken Heart (Kassem Mosse Remix)
Where To Now?
Machine Woman eller Anastasia Vtorova som hon egentligen heter släppte i maj den fantastiska tolvan Genau House som bla innehåller låten I Can Mend Your Broken Heart. Det är en jävligt bra låt i sin ursprungliga form med ett glimrande hypnotiskt beat som släpar sig fram i ca 11 minuter. Kassem Mosses remix tar den däremot till ännu högre höjder genom att strippa ner den till en mer minimalistisk form. Låten bär på en känsla eller själ om du så vill som drar dig tätt intill sig och som vägrar släppa taget under de 10 minuter som remixen tar att ta dig genom sitt minimalistiska rike. Oavsett vad du tycker om långa elektroniska eskapader så bör du ta på dig ett par ordentliga lurar eller sätta dig framför ett stort ljudsystem och sätta på det här mästerverket på hög volym. Det kommer att göra din dag.
vaxkultur 
Recent Comments