ironbutterfly

Iron Butterfly

In-A-Gadda-Vida (1968)

Producent: Jim Hilton

ATCO Records SD 33-250

6/10

Det här är ett tidsdokument över den psychedeliska eran. Tillsammans med artister som The Doors, Jefferson Airplane, Jimi Hendrix och fler utgjorde Iron Butterfly en del av den flower power era där ungdomar inte bara satt hemma och lyssnade på popsinglar med sina idoler. Även om dessa artister även släppte singlar som alla andra så var det de långa psychedeliska eskapaderna på albumen som var det åtråvärda. Precis som techno idag handlar mer om en känsla så vill jag tro att det var med denna genre också.

Hur står sig detta album idag då? Titelspåret från Iron Butterflys andra album blev en riktigt stor hit och är albumets stora behållning. Det är också skivans stora psychedeliska utflykt som klockar in på 17:05 och får stå för sig själv på hela b-sidan på albumet. Detta spår är inte bara intressant ur detta perspektiv. Det var också en låt som gick varm på tidiga diskotek under sjuttiotalet. Tack vare det långa trumbreaket i mitten på låten så blev den ett tacksamt val för många DJs, inte bara för de renodlade discogolven utan kanske mer under den tidiga rapscenen.

I övrigt skulle jag säga att plattan är ganska medioker. Den har några ljuspunkter och Doug, Lee, Erik och Ron är duktiga musiker, men det räcker inte hela vägen. De avslutar dock plattan på ett mästerligt sätt med titelspåret In-A-Gadda-Vida, men mycket mer än så är det inte. Med det sagt så räcker det ändå ganska långt. Titelspåret In-A-Gadda-Vida kapslar in allt som är bra med det psychedeliska 60-talet. Här hörs också symfonirock och rötterna till hårdrock och heavy-metal kan även skönjas på dessa 17 minuter. Om än inte bara för 17 minuters eskapism så bör den här plattan finnas i varje skivsamling för att den utgör en vital del av musikhistorien.

Advertisements