Jag har alltid varit nördig när det kommer till listor. Jag gillar musiklistor i alla former. De bästa låtarna eller albumen från en specifik genre eller år eller vad det nu kan vara. Kanske har jag missat något bra som någon har satt upp på sin lista. Med mitt listsug som pockade på uppmärksamhet så surfade jag därför runt på olika musiksidor för att se vad de hade lagt upp. Det var en deprimerande syn. Det jag till slut har kommit fram till är att antingen har de olika “kritikerna” och musiksidorna träffats och kommit överens om vilka de ska höja till skyarna eller så är de helt enkelt köpta av de stora skivbolagen. På varje lista ser jag Black Beatles (Rae Sremmurd), Work (Rihanna), Cranes In The Sky (Solange), Formation (Beyoncé), Ultralight Beam (Kanye West), Shut Up Kiss Me (Angel Olsen), One Dance (Drake), Ivy (Frank Ocean) etc etc. Ni förstår säkert var jag vill komma. Likformigheten är total. Vem vill överraska och komma med något nytt på riktigt? Visst, det är bra låtar, men kom igen, har 2016 inget bättre att komma med än de största radiohitsen?

Något deprimerad skulle jag fortsätta med att lägga upp dagens låt av min nedräkning av årets låtar då jag hör 15åringen hemma sitta och lyssna på brittisk hip hop. Min musikaliska nyfikenhet lyser upp och jag blir upplyst om glädjen i musiken. Några av de tillfällen då jag verkligen har blivit glad och fått en wow-känsla i år av något jag lyssnat på är när jag hört grymma grime-battles och duktiga brittiska freestyles. Grime och hip hop i Storbritannien har vuxit upp och bär upp sina nya kläder som ska representera dom på den stora scenen med bravur. I en värld där storebror USA har fastnat i en hoes, bitches and niggas-loop så har den spännande brittiska scenen en helt annan approach till det hela. I texter som handlar om livet där de ger varandra kärlek och credd så göder de fram hip hopens framtid. Självklart finns gangsta och battles här också, men det är så mycket bättre i brittisk skrud. Deras flow, snabbhet, glädje och lekfullhet får amerikanerna att ställa sig i hörnet och skämmas.

Här och där hör och läser jag att 2016 varit ett skitår. Rent politiskt må det kanske vara så, men musikaliskt är det helt tvärtom. Så har det i historien alltid sett ut. Ur de svartas kamp under speciellt USAs 60-tal (funk, jazz, soul etc.), kalla krigets Europa (Kraftwerk, progg etc.) och Thatchers Storbritannien (ravescenen, punk etc.) så har det alltid kommit en musikalisk motreaktion som gett ekon i världen. Den här gången har det blivit Storbritanniens rapscen tur att visa var skåpet ska stå.

Advertisements