Search

vaxkultur

öl, vinyl & politik

Category

Skivrecension

The Zombies – Begin Here

img_6548

The Zombies

Begin Here (1965)

Producent: Ken Jones

Decca LK 4679

9/10

1965 hade världen Beatlesfeber. Pratade man brittisk pop och rock så var det framför allt The Beatles och The Rolling Stones som fick stå i rampljuset. Det fanns förståss en uppsjö av band i deras kölvatten som tex Small Faces, Yardbirds och The Zombies. The Zombies släppte en uppsjö av förstklassiga popsinglar och två studioalbum mellan 1965-68 innan de försvann från radarn. De var en perfekt kombination av Beatles gullighet och Rolling Stones råhet och fick tillsammans med Small Faces säkert stå som mall för drösvis av mods när de skulle fixa sin stil. Vissa av medlemmarna fortsatte med sina karriärer på olika håll, men i mitten av sextiotalet tillverkade de magi som etsades ner på svarta runda vax.

Deras albumdebut Begin Here (i mono såklart!) består av 14 spår varav hälften är covers och hälften är skrivna av Rod Argent och Chris White. Den börjar med den malande bluesrockaren Road Runner. En utmärkt inledning som får lyssnaren att vakna till liv. Spår nummer två är den fantastiskt vackra Summertime som faktiskt var den första låt Zombies någonsin spelade in. I Can’t Make Up My Mind och The Way I Feel Inside är två typiska Zombieskreationer skrivna av Argent och White. Typisk Zombieskreation betyder för övrigt att de är värda sin vikt i guld. Albumets enda instrumentala spår Work ‘N’ Play fungerar mest som en transportsträcka till You’ve Really Got A Hold On Me som snarare lutar sig mer åt Smokey Robinsons original än Beatlesversionen. A-sidan avslutas på bästa sätt med deras majestätiska mastodonthit She’s Not There. B-sidan börjar även den med en bluesrockare, Sticks And Stones. Can’t Nobody Love You och I Don’t Want To Know kan om möjligt vara de enda småtråkiga låtarna men de funkar rätt bra ändå tack vare dess råa sound och deras röster. Woman är en av albumets absoluta höjdpunkter och låter som om det vore en rockig cover på en amerikansk blueslåt men är en av Argents egna alster. I Remember When I Loved Her är en fin lugn historia i samma anda som Beatles And I Love Her fast råare. What More Can I Do är en White-skriven dänga som bara gör dig så jävla glad och får dig att önska att du varit britt 1965 och kunde stuffa runt med alla galna mods. Skivan avslutas exemplariskt med I Got My Mojo Working.

Om du fortfarande är skeptisk så kan jag tillägga att jag är född 15år efter att den här plattan gavs ut så det finns ingen gubbig nostalgi inblandat i den här texten. Det här är bara jävligt bra popmusik!

Zulema – Zulema

img_6130

Zulema

Zulema (1975)

Producent: Beau Ray Fleming

RCA Victor APL1-0819

7/10

Zulema må vara en doldis för de flesta, men för er som har koll på er disco och soul så var hon medlem i Van McCoy-producerade gruppen Faith, Hope And Charity (i alla fall till efter deras första album) och har även agerat kör och medförfattare till Aretha Franklin. Under åren 1972-78 så hade hon en hyfsat bra solokarriär och hann släppa sex egna album och ett antal singlar.

Zulema är hennes självbetitlade tredje album. Som album sett så är det kanske inte ett mästerverk, men den innehåller några guldklimpar som är värda att ha i sin samling. Inledande Standing in the Back Row of Your Heart är soul som får det att smärta i hjärtegropen. Hennes version av A Whiter Shade of Pale (en låt jag annars tycker är sjukt uttjatad) är också riktigt bra, men den största behållningen av skivan är däremot en cover på Michael Jacksons låt Wanna Be Where You Are. I mitten av sjuttiotalet spelades den flitigt på dansgolven (trots att den idag är mer eller mindre bortglömd) och kom att bli en föraning av vad som väntade runt hörnet när discoeran exploderade. Tillsammans med bla Gloria Gaynor, Labelle och B.T. Express var hon en av de första som fick en stor danshit i det som skulle bli känt som DISCO.

Difference – High Fly (Poporompompo)

difference

Difference

High Fly (Poporompompo) (1979)

Producent: Jean-Claude Ako

CBS 83853

9/10

Difference är ett sådant obskyrt band som det är svårt att hitta någon information om. Jag antar att man måste ha varit med när det begav sig för att veta något av verkligt intresse. Det enda som jag riktigt kan relatera till är att Allan Goldberg aka Fabio Ricci som mixat två av spåren spelat cello med Bob James och att keyboardisten Jean-Claude Naimro jobbat en del med Manu Dibango. Difference var ett franskt band som endast släppte ett album, men jag tycker att det här albumet gott och väl räcker för att skriva in dem i discons historiebok.

Titellåten från albumet var den stora hitten. High Fly (Poporompompo) är en catchig discolåt gjort efter den klassiska discomallen. Inte dålig på något sätt. På spår två däremot händer något, Searchin är en helt fantastisk discodänga. Arrangemanget är riktigt slickt och snyggt, blåset är helt fenomenalt och man vill bara ut på golvet och gå loss. Det är som ett Change i modern-soultappning. Hey Lover är lite mer mellow men även den med ett fantastiskt skönt sound som skulle passa perfekt en varm solig eftermiddag med orgelackord, ett blåsarrangemang från himlen och det där tjutande synthljudet som är så tidstypisk för europeisk musik från den här eran.

B-sidan fortsätter med en annan riktig discodänga, Tell Me. En stort sett instrumentalt spår som driver på och bara manglar. Walkin Same Way är lite mer mellow men helt briljant. Det är en sådan där låt som jag kan tänka mig att man ville haffa en tjej på dansgolvet till. Albumet avslutas med ytterligare en fin discolåt, Shake That Groovy Thing. Allt som allt så är det här ett riktigt gediget discoalbum. En del saker känner man igen så jag skulle inte förvånas över att en del blivit samplat. Det som däremot är den stora behållningen av plattan är de riktigt snygga blåsarrangemangen. För er som gillar disco så är den här plattan ett måste.

Labyrint – Garalaowit

labyrint

Labyrint

Garalaowit (2014)

Producenter: Sai, Masse, Salla & Karl Bylund

Universal Music / Redline Recordings 060253780831

8/10

Jag läste någon gång att svensk hip hop är dagens punkmusik och jag håller helt med. Jag har självt tänkt på det många gånger. Trots att vissa låtar går igenom de kommersiella kanalerna och blir stora hittar så är den förortshiphop som fått genomslag bland den unga publiken idag ett stort långfinger mot etablissemanget. Vad den säger är att “vi skiter i er och vad ni säger, ni företräder ändå inte oss. Det gör vi bäst själva.” Dissade av den respekterade musikjournalistiken, hatade och trakasserade av polisväsendet och en nagel i ögat på oroliga föräldrar och ängsliga politiker så gör de sin grej och ber inte för ett ögonblick om ursäkt för det.

Det här är musik som lyfts fram underifrån och som de stora radiostationerna och skivbolagen varit tvungna att ta emot för att inte hamna i baksätet. Hade Labyrint, Dani M, Carlito, Kartellen och resten av förortens hip hop-artister inte redan varit populära bland en stor del av dagens ungdomar så hade de aldrig spelats i de stora kanalerna. I varje del av landet hörs bröderna Salazars beats från kidsens lurar. Inte bara i förorten utan även i Djursholm, Askim och Limhamn. Med det i åtanke är dagens hip hop-musik mycket mer oroande för vuxenvärlden än punken var en gång i tiden.

Om 2011 års Labababa var Labyrints kärleksförklaring till orten så är Garalaowit deras politiska manifest. Efter ett långt intro som förklarar Sveriges nuvarande tillstånd så drar låten Swerje med Dani M som gäst igång. Acceptansens land, ingen funderar ens på motstånd är en rad som många känner igen sig i och som föder frustration i en stor del av den unga befolkningen. Resten av plattan fortsätter i samma politiska landskap med bla Sagostunden e slut och konspiratoriska Motattack. Självklart finns även hyllningslåtar till deras älskade ört cannabis i Officiella Kampanjlåten och kärleksförklaringar till förorten i Fortfarande Gsunda och antipolisbudskap i Se Upp! Även ett par stora hittar finns på plattan i Chilla Lide och Fakkin Fin. Oavsett budskap så är den reggaeinfluerade hip hopen svår att stå emot. Den svänger, den är radiovänlig och den har catchiga refränger. Hela plattan är riktigt grym och även om den blir förbisedd av många idag så kommer den i framtiden ses som en svensk klassiker.

Att vara ett hot mot etablissemanget samtidigt som man samplar signaturmelodin ur Boktipset är bara det en bedrift som gör det värt att äga denna svenska klassiker

Moodymann DJ-Kicks

moodymanndjkicks

Flera artister

Moodymann DJ-Kicks (2016)

Samlingsskiva

!K7 K7327LP

8/10

DJ-Kicks har gett ut DJ-mixar sedan 1995 med stora namn som Carl Craig, Four Tet, Chromeo, Hot Chip, Photek, Maya Jane Coles och många fler. Moodymanns bidrag är den 52a i ordningen. Den digitala versionen levereras mixad som ett långt set som vanligt  (spotify) och vinylutgåvan kommer som sig bör i låtarnas fulla prakt. Moodymann själv beskriver sin mix som att det ska kännas som att ta en biltur genom Detroit, vilket han helt klart lyckas med. Av förklarliga skäl kunde man inte pressa upp alla låtar på den 30 spår långa mixen på vinyl då det skulle behövts en box för att paketera allt på ett någorlunda vettigt sätt. Det konstiga är däremot valet av låtar. Tex  är många av de bästa spåren inte inkluderade på vinylen som tex Cody Chesnutts Serve This Royalty, Platinum Pied Pipers remix av Rich Medinas Can’t Hold Back, svenska Little Dragons Come Home och Jose Gonzalez Remain, Andrés El ritmo de mi gente, The Fort Knox Fives Uptown Tricks (Rodney Hunter Remix) och Anne Clarks underbara liveversion av Our Darkness. Ingen av dessa finns med på vinylversionen(!). De två tråkigaste valen av låtar Noir & Hazes Around (Solomun Vox) och Beady Belles When My Anger Starts To Cry är däremot med.

11 av 19 av spåren på vinylen är edits av Moodymann. Detta var det främsta skälet till att jag inhandlade denna samling. Moodymann gör inget revolutionerande med låtarna egentligen. Det känns mer som att han har kört igenom låtarna i ett Moodymannfilter. Vad han egentligen har gjort med dom förutom att använda lite effekter vet jag faktiskt inte.

Om jag ska bortse från mina invändningar efter att från början ha hört hans mix via spotify och bara fokuserar på låtarna på skivan så är det faktiskt en riktigt härlig blandning av låtar för den öppne lyssnaren. Den magnifika soulpärlan Where Will You Be med Yaw är värd sin vikt i guld.  Danny Browns polare Dopehead levererar smutsig Detroitrap som man bara vill dö för och Tirogos raritet Disco Maniac bidrar med energisk Nigeriansk disco. Däremellan bjuds vi på själful house, robotfunk samt baleariska och jazziga toner. Det borde kännas som att denna samling spretar åt en massa håll, men oavsett om det är låtar du kan hitta i 10kronorsbacken eller får betala en halv månadslön för så är det kvalitet rakt igenom och det är det som binder ihop denna samlingsskiva som trots sina brister är fruktansvärt bra.

Blackwell – Boogie Down Mess Around

blackwell

Blackwell

Boogie Down Mess Around (1976)

Producenter: David Baker och Larry Page

Penny Farthing PELS 559

8/10

Charles Blackwell är en brittisk pianist, arrangör och producent. Tittar man på Charles Blackwells CV så är det arrangemang åt Françoise Hardy, Michel Polnareff, Tom Jones och Engelbert Humperdinck samt bidrag till KPMs musikbibliotek som står på meritlistan. När då en vit brittisk arrangör ska göra en skiva som heter Boogie Down Mess Around så kan det verkligen bli en kalkon men i Charles fall så är det istället motsatsen som gäller. Tänk er en library-skiva som ska porträttera en brittisk gentleman som kommer i sin silvriga Jaguar till New York i mitten av 70-talet. Det är slickt, elegant, disco, boogie, funk, Pink Floyd, spaceigt och jävligt bra.

Det här är en sån där skiva som de som letar i backarna känner till för att de grävt fram den vid något tillfälle. En skiva som utan entusiaster hade blivit bortglömd och förtappad. Som tur är så har det inte blivit så. Hittar ni den här ska ni med andra ord inte hoppa över den. Ta chansen att Boogie Down Mess Around.

Iron Butterfly – In-A-Gadda-Vida

ironbutterfly

Iron Butterfly

In-A-Gadda-Vida (1968)

Producent: Jim Hilton

ATCO Records SD 33-250

6/10

Det här är ett tidsdokument över den psychedeliska eran. Tillsammans med artister som The Doors, Jefferson Airplane, Jimi Hendrix och fler utgjorde Iron Butterfly en del av den flower power era där ungdomar inte bara satt hemma och lyssnade på popsinglar med sina idoler. Även om dessa artister även släppte singlar som alla andra så var det de långa psychedeliska eskapaderna på albumen som var det åtråvärda. Precis som techno idag handlar mer om en känsla så vill jag tro att det var med denna genre också.

Hur står sig detta album idag då? Titelspåret från Iron Butterflys andra album blev en riktigt stor hit och är albumets stora behållning. Det är också skivans stora psychedeliska utflykt som klockar in på 17:05 och får stå för sig själv på hela b-sidan på albumet. Detta spår är inte bara intressant ur detta perspektiv. Det var också en låt som gick varm på tidiga diskotek under sjuttiotalet. Tack vare det långa trumbreaket i mitten på låten så blev den ett tacksamt val för många DJs, inte bara för de renodlade discogolven utan kanske mer under den tidiga rapscenen.

I övrigt skulle jag säga att plattan är ganska medioker. Den har några ljuspunkter och Doug, Lee, Erik och Ron är duktiga musiker, men det räcker inte hela vägen. De avslutar dock plattan på ett mästerligt sätt med titelspåret In-A-Gadda-Vida, men mycket mer än så är det inte. Med det sagt så räcker det ändå ganska långt. Titelspåret In-A-Gadda-Vida kapslar in allt som är bra med det psychedeliska 60-talet. Här hörs också symfonirock och rötterna till hårdrock och heavy-metal kan även skönjas på dessa 17 minuter. Om än inte bara för 17 minuters eskapism så bör den här plattan finnas i varje skivsamling för att den utgör en vital del av musikhistorien.

Fern Kinney – Fern

fern

Fern Kinney

Fern (1981)

Producenter: Tommy Couch, Wolf Stephenson & Carson Whitsett

Malaco Records MAL-7401

5/10

Fern Kinney är en sån där artist som det som mest blir en fotnot eller parentes av i musikhistorien. Hennes musikaliska bidrag förutom sin korta solokarriär bestod i stort sett av att agera sångerska i The Poppies tillsammans med bla Dorothy Moore. För er som kan er discohistoria känner självklart till Fern Kinneys hit Groove Me (1979) från hennes debut-LP med samma namn. Fern är hennes andra album.

Fern börjar riktigt dassigt med den plastiga countrypopschlagern Let The Good Times Roll, men den fortsätter som tur är bättre. Let Me Entertain You är riktigt skön midtempodisco, I Want You är en smooth slowjam och a-sidans stora behållning är den avslutande Love Me Tonite som är en sån där groovig repetitiv discolåt som man gärna vill ha en extended version av. B-sidan börjar tyvärr lika tråkigt som a-sidan med en plastig version av I’ve Been Lonely For So Long (lyssna istället på Lambchops underbara version). Sedan fortsätter plattan i en ganska tröttsam anda med radioflörtande låtar som aldrig når någonstans. Som helhet får plattan inte något högt betyg pga att de flesta låtarna är ganska dåliga, men den är helt klart värd att ha i sin samling bara för Love Me Tonite.

Who’s Who – Who’s Who

whoswho

Who’s Who

Who’s Who (1980)

Producent: Daniel Vangarde

OUT OUT-ST 25029

9/10

Vet ni vem Daniel Vangarde är? Nja, kanske inte. Men om jag säger att hans verkliga namn är Daniel Bangalter så kanske det ringer en klocka. Upphovsmannen till denna platta är nämligen far till Thomas Bangalter, ena halvan av Daft Punk. När jag såg den här skivan för första gången så blev jag helt tagen av det coola omslaget, en tjej med ryggen vänd med sina rullskridskor över axeln. Skivaffärsinnehavaren frågade mig sedan samma fråga som jag precis ställde. Jag visste inte vem det var som spelat in denna platta, men när namnet Bangalter kom ut ur hans mun och jag sedan fick höra att det var Thomas farsa, ja då var jag bara tvungen att ha den. Det var länge sedan nu, men jag kommer ännu ihåg det.

Den stora frågan är då, är det bra? Det här är så bra att man bara vill gå ner i spagat och önskat att man kunde gå ner till närmaste rollerskatedisco och bara rulla loss. Palace Palace och Roll Jacky Roll är kanske de mest omedelbara låtarna på plattan, men det finns inte en dålig låt. Medan de två förstnämnda är två riktigt grymma discodängor så är Ad Libitum 80 en laidback fransk electrodröm med orientalisk touch. Hypno Dance låter som riktigt bra nudisco som lika gärna hade kunnat vara inspelat idag och Popeden är sockersöt fransk pop gjord med trummaskin som får en att drömma sig bort till en tid då alla dansade nakna på ängarna och lät håret växa fritt mellan benen.

Med Daniel som pappa så är det inte så konstigt att sonen Thomas Bangalter fortsatte i sin fars fotspår och gjorde disco och house tillgängligt till den stora massan. Inte för att han sålde ut sig, utan pga att det var det enda sättet han lärt sig att göra det på. Oavsett om ni gillar Daft Punk, house eller disco så är det här en del av musikhistorien som tyvärr har blivit en bortglömd pärla. Ser ni den så köp den. Ni kommer inte att ångra er.

Create a free website or blog at WordPress.com.

Up ↑