La Calavera Catrina

La Calavera Catrina

Bryggeri: Garage Project (Nya Zealand)

Stil: Lager

Volym: 330ml

Alkoholhalt: 6.9%

8/10

Det här måste vara den mest speciella smak på öl som jag någonsin smakat. Den mest överraskande smaken eller känslan är chilin. Jag har smakat öl med en chilitouch innan, men då har det handlat om att man anar det i smaken. I La Calavera Catrina så känner man chilin. Det river i halsen när man dricker den. Förutom chili så finns här smaker av majs, rosenvatten och vattenmelon. Trots denna karneval av smaker så är det i första hand en god öl.

För en person som min fästmö som precis fick smaka en klunk så var den första reaktionen: “Blä!”. Jag som älskar stark mat däremot tycker det här är helt fantastiskt och undrar varför inte fler gör sådana här fusioner av smaker. Efter att ha sippat på min öl en stund så går jag in på Garage Projects hemsida och märker att de har massor av olika ölsorter. Den ena galnare än den andra. China White (vitt té och jasmine), Cereal Milk Stout (Corn Flakes, Choklad vete och socker) och Day Of The Dead (rökt Chipotle chili, råa kakao bönor, vanilj och agave). Det är bara tre av sorterna. Det finns mycket mer. För vissa ölpuritaner ses detta kanske som vansinne och hädelse. För mig är det himmelriket. Jag väntar med spänning på nästa öl jag får smaka från Nya Zealands spännande Garage Project-bryggeri.

Moodymann DJ-Kicks

Flera artister

Moodymann DJ-Kicks (2016)

Samlingsskiva

!K7 K7327LP

8/10

DJ-Kicks har gett ut DJ-mixar sedan 1995 med stora namn som Carl Craig, Four Tet, Chromeo, Hot Chip, Photek, Maya Jane Coles och många fler. Moodymanns bidrag är den 52a i ordningen. Den digitala versionen levereras mixad som ett långt set som vanligt  (spotify) och vinylutgåvan kommer som sig bör i låtarnas fulla prakt. Moodymann själv beskriver sin mix som att det ska kännas som att ta en biltur genom Detroit, vilket han helt klart lyckas med. Av förklarliga skäl kunde man inte pressa upp alla låtar på den 30 spår långa mixen på vinyl då det skulle behövts en box för att paketera allt på ett någorlunda vettigt sätt. Det konstiga är däremot valet av låtar. Tex  är många av de bästa spåren inte inkluderade på vinylen som tex Cody Chesnutts Serve This Royalty, Platinum Pied Pipers remix av Rich Medinas Can’t Hold Back, svenska Little Dragons Come Home och Jose Gonzalez Remain, Andrés El ritmo de mi gente, The Fort Knox Fives Uptown Tricks (Rodney Hunter Remix) och Anne Clarks underbara liveversion av Our Darkness. Ingen av dessa finns med på vinylversionen(!). De två tråkigaste valen av låtar Noir & Hazes Around (Solomun Vox) och Beady Belles When My Anger Starts To Cry är däremot med.

11 av 19 av spåren på vinylen är edits av Moodymann. Detta var det främsta skälet till att jag inhandlade denna samling. Moodymann gör inget revolutionerande med låtarna egentligen. Det känns mer som att han har kört igenom låtarna i ett Moodymannfilter. Vad han egentligen har gjort med dom förutom att använda lite effekter vet jag faktiskt inte.

Om jag ska bortse från mina invändningar efter att från början ha hört hans mix via spotify och bara fokuserar på låtarna på skivan så är det faktiskt en riktigt härlig blandning av låtar för den öppne lyssnaren. Den magnifika soulpärlan Where Will You Be med Yaw är värd sin vikt i guld.  Danny Browns polare Dopehead levererar smutsig Detroitrap som man bara vill dö för och Tirogos raritet Disco Maniac bidrar med energisk Nigeriansk disco. Däremellan bjuds vi på själful house, robotfunk samt baleariska och jazziga toner. Det borde kännas som att denna samling spretar åt en massa håll, men oavsett om det är låtar du kan hitta i 10kronorsbacken eller får betala en halv månadslön för så är det kvalitet rakt igenom och det är det som binder ihop denna samlingsskiva som trots sina brister är fruktansvärt bra.

Blackwell – Boogie Down Mess Around

Blackwell

Boogie Down Mess Around (1976)

Producenter: David Baker och Larry Page

Penny Farthing PELS 559

8/10

Charles Blackwell är en brittisk pianist, arrangör och producent. Tittar man på Charles Blackwells CV så är det arrangemang åt Françoise Hardy, Michel Polnareff, Tom Jones och Engelbert Humperdinck samt bidrag till KPMs musikbibliotek som står på meritlistan. När då en vit brittisk arrangör ska göra en skiva som heter Boogie Down Mess Around så kan det verkligen bli en kalkon men i Charles fall så är det istället motsatsen som gäller. Tänk er en library-skiva som ska porträttera en brittisk gentleman som kommer i sin silvriga Jaguar till New York i mitten av 70-talet. Det är slickt, elegant, disco, boogie, funk, Pink Floyd, spaceigt och jävligt bra.

Det här är en sån där skiva som de som letar i backarna känner till för att de grävt fram den vid något tillfälle. En skiva som utan entusiaster hade blivit bortglömd och förtappad. Som tur är så har det inte blivit så. Hittar ni den här ska ni med andra ord inte hoppa över den. Ta chansen att Boogie Down Mess Around.

Iron Butterfly – In-A-Gadda-Vida

Iron Butterfly

In-A-Gadda-Vida (1968)

Producent: Jim Hilton

ATCO Records SD 33-250

6/10

Det här är ett tidsdokument över den psychedeliska eran. Tillsammans med artister som The Doors, Jefferson Airplane, Jimi Hendrix och fler utgjorde Iron Butterfly en del av den flower power era där ungdomar inte bara satt hemma och lyssnade på popsinglar med sina idoler. Även om dessa artister även släppte singlar som alla andra så var det de långa psychedeliska eskapaderna på albumen som var det åtråvärda. Precis som techno idag handlar mer om en känsla så vill jag tro att det var med denna genre också.

Hur står sig detta album idag då? Titelspåret från Iron Butterflys andra album blev en riktigt stor hit och är albumets stora behållning. Det är också skivans stora psychedeliska utflykt som klockar in på 17:05 och får stå för sig själv på hela b-sidan på albumet. Detta spår är inte bara intressant ur detta perspektiv. Det var också en låt som gick varm på tidiga diskotek under sjuttiotalet. Tack vare det långa trumbreaket i mitten på låten så blev den ett tacksamt val för många DJs, inte bara för de renodlade discogolven utan kanske mer under den tidiga rapscenen.

I övrigt skulle jag säga att plattan är ganska medioker. Den har några ljuspunkter och Doug, Lee, Erik och Ron är duktiga musiker, men det räcker inte hela vägen. De avslutar dock plattan på ett mästerligt sätt med titelspåret In-A-Gadda-Vida, men mycket mer än så är det inte. Med det sagt så räcker det ändå ganska långt. Titelspåret In-A-Gadda-Vida kapslar in allt som är bra med det psychedeliska 60-talet. Här hörs också symfonirock och rötterna till hårdrock och heavy-metal kan även skönjas på dessa 17 minuter. Om än inte bara för 17 minuters eskapism så bör den här plattan finnas i varje skivsamling för att den utgör en vital del av musikhistorien.

Fern Kinney – Fern

Fern Kinney

Fern (1981)

Producenter: Tommy Couch, Wolf Stephenson & Carson Whitsett

Malaco Records MAL-7401

5/10

Fern Kinney är en sån där artist som det som mest blir en fotnot eller parentes av i musikhistorien. Hennes musikaliska bidrag förutom sin korta solokarriär bestod i stort sett av att agera sångerska i The Poppies tillsammans med bla Dorothy Moore. För er som kan er discohistoria känner självklart till Fern Kinneys hit Groove Me (1979) från hennes debut-LP med samma namn. Fern är hennes andra album.

Fern börjar riktigt dassigt med den plastiga countrypopschlagern Let The Good Times Roll, men den fortsätter som tur är bättre. Let Me Entertain You är riktigt skön midtempodisco, I Want You är en smooth slowjam och a-sidans stora behållning är den avslutande Love Me Tonite som är en sån där groovig repetitiv discolåt som man gärna vill ha en extended version av. B-sidan börjar tyvärr lika tråkigt som a-sidan med en plastig version av I’ve Been Lonely For So Long (lyssna istället på Lambchops underbara version). Sedan fortsätter plattan i en ganska tröttsam anda med radioflörtande låtar som aldrig når någonstans. Som helhet får plattan inte något högt betyg pga att de flesta låtarna är ganska dåliga, men den är helt klart värd att ha i sin samling bara för Love Me Tonite.

Who’s Who – Who’s Who

Who’s Who

Who’s Who (1980)

Producent: Daniel Vangarde

OUT OUT-ST 25029

9/10

Vet ni vem Daniel Vangarde är? Nja, kanske inte. Men om jag säger att hans verkliga namn är Daniel Bangalter så kanske det ringer en klocka. Upphovsmannen till denna platta är nämligen far till Thomas Bangalter, ena halvan av Daft Punk. När jag såg den här skivan för första gången så blev jag helt tagen av det coola omslaget, en tjej med ryggen vänd med sina rullskridskor över axeln. Skivaffärsinnehavaren frågade mig sedan samma fråga som jag precis ställde. Jag visste inte vem det var som spelat in denna platta, men när namnet Bangalter kom ut ur hans mun och jag sedan fick höra att det var Thomas farsa, ja då var jag bara tvungen att ha den. Det var länge sedan nu, men jag kommer ännu ihåg det.

Den stora frågan är då, är det bra? Det här är så bra att man bara vill gå ner i spagat och önskat att man kunde gå ner till närmaste rollerskatedisco och bara rulla loss. Palace Palace och Roll Jacky Roll är kanske de mest omedelbara låtarna på plattan, men det finns inte en dålig låt. Medan de två förstnämnda är två riktigt grymma discodängor så är Ad Libitum 80 en laidback fransk electrodröm med orientalisk touch. Hypno Dance låter som riktigt bra nudisco som lika gärna hade kunnat vara inspelat idag och Popeden är sockersöt fransk pop gjord med trummaskin som får en att drömma sig bort till en tid då alla dansade nakna på ängarna och lät håret växa fritt mellan benen.

Med Daniel som pappa så är det inte så konstigt att sonen Thomas Bangalter fortsatte i sin fars fotspår och gjorde disco och house tillgängligt till den stora massan. Inte för att han sålde ut sig, utan pga att det var det enda sättet han lärt sig att göra det på. Oavsett om ni gillar Daft Punk, house eller disco så är det här en del av musikhistorien som tyvärr har blivit en bortglömd pärla. Ser ni den så köp den. Ni kommer inte att ångra er.